Kadmium är en tungmetall som varken syns, luktar eller smakar i vattnet. Sedan den 1 januari 2026 gäller riktvärdet 0,5 µg/l för enskild brunn – tio gånger strängare än det värde som fick tillämpas tidigare. Halter över riktvärdet är ovanliga: knappt två procent av de enskilda brunnar SGU har data för ligger där. Men eftersom kadmium lagras i kroppen och tas upp lättare av den som har järnbrist, är det en av de parametrar där själva analysen är enda sättet att veta.
Riktvärde för kadmium
Källa: Livsmedelsverkets riktvärdestabell, version 2026-02-04. Kadmium anges där som 0,5 µg/l (h), där (h) betyder hälsomässigt grundat riktvärde. Kolumnen för tjänligt med anmärkning är tom – vattnet går direkt från tjänligt till otjänligt. Otjänligt innebär enligt Livsmedelsverket att vattnet är olämpligt att använda som dricksvatten och för matlagning utifrån risk för hälsa.
Riktvärdet motsvarar 0,0005 mg/l. Vissa laboratorier redovisar metaller i mg/l, och då ska decimalerna kontrolleras noga innan värdet jämförs med tabellen.
Samma gräns som för kommunalt vatten
För de flesta parametrar är riktvärdet för enskild brunn mildare än det gränsvärde som gäller för kommunala vattenverk. Kadmium är ett undantag. I Livsmedelsverkets föreskrifter LIVSFS 2022:12, bilaga 1 del B, är gränsvärdet 0,50 µg/l – samma nivå som riktvärdet för egen brunn. Den som har egen brunn bedöms alltså mot exakt samma tal som den som är ansluten till kommunalt nät.
Före den 1 januari 2026 fick gränsvärdet 5 µg/l tillämpas. Skärpningen är alltså tiofaldig. Har du en analys från tidigare år där kadmium bedömdes som godkänt, kan exakt samma halt vara otjänlig i dag. Det är värt att leta fram det gamla protokollet och jämföra siffran mot 0,5 i stället för mot den bedömning som står tryckt på papperet.
Källa: LIVSFS 2022:12, bilaga 1 del B, med övergångsbestämmelsen att gränsvärdet 5 µg/l fick tillämpas före den 1 januari 2026.
Så vanligt är kadmium i svenska brunnar
SGU delar in kadmiumhalten i fem tillståndsklasser. Gränsen mellan klass 3 och klass 4 går vid 0,5 µg/l – exakt där riktvärdet ligger. Det gör fördelningen ovanligt lätt att läsa: allt i klass 4 och 5 är otjänligt vatten.
| Klass | Kadmiumhalt | Grävd brunn i jord | Bergborrad brunn |
|---|---|---|---|
| 1 – Mycket låg halt | Under 0,05 µg/l | 71,7 % | 84,6 % |
| 2 – Låg halt | 0,05–0,1 µg/l | 15,0 % | 7,2 % |
| 3 – Måttlig halt | 0,1–0,5 µg/l | 11,5 % | 6,8 % |
| 4 – Hög halt | 0,5–1 µg/l | 1,1 % | 0,8 % |
| 5 – Mycket hög halt | 1 µg/l och över | 0,7 % | 0,6 % |
Källa: SGU, Bedömningsgrunder för grundvatten – kadmium. Underlaget omfattar 9 937 enskilda brunnar i jord och 23 539 enskilda brunnar i berg. Summerat ligger 1,8 procent av de grävda brunnarna och 1,4 procent av de bergborrade på eller över riktvärdet. Livsmedelsverket kom fram till samma storleksordning i sin genomgång 2024: omkring två procent av proverna översteg 0,5 µg/l.
Skillnaden mellan brunnstyperna är tydligast i de låga klasserna. Grävda brunnar i jord har oftare mätbara men ofarliga halter – 26,5 procent ligger i klass 2 eller 3, mot 14,0 procent av de bergborrade. Det speglar att ytligt grundvatten är mer påverkat av markkemi och nedfall. I toppen jämnar det ut sig: andelen som faktiskt överskrider riktvärdet skiljer bara fyra tiondels procentenheter mellan brunnstyperna.
Vad analysvärdet visar
Analysen mäter mängden löst kadmium i vattenprovet, angivet i mikrogram per liter. Bakgrundshalten i svenskt grundvatten är mycket låg: SGU anger medianvärdet 0,0085 µg/l för ytligt grundvatten i jord, med 0,040 µg/l som 90:e percentil. Ett värde runt någon hundradels mikrogram per liter är alltså det normala, och riktvärdet ligger ungefär sextio gånger högre än medianen.
Det innebär också att ett svar som ligger strax under riktvärdet – säg 0,3 µg/l – inte är ett normalvärde utan ett tecken på att något tillför kadmium till vattnet. Det är ingen anledning att sluta dricka vattnet, men det är en anledning att ta reda på varifrån det kommer och att provta igen.
Varför halten stiger
Kadmium följer zink i sulfidmineral och frigörs när dessa vittrar. I marken binds metallen till humusämnen och lermineral, men bindningen är svag och släpper när pH sjunker.
Naturliga källor
- Polymetalliska mineraliseringar med zink, bly, koppar och silver
- Svartskiffer och alunskiffer, där halterna är särskilt höga
- Kambrisk svartskiffer och sandsten i Skåne
- Sedimentär berggrund i Dalarna
- Basiska bergarter som gabbro och basalt
Mänskliga källor
- Luftburet nedfall från smältverk, metallindustri och förbränning av fossila bränslen
- Fosfatgödsel spridd på åkermark
- Sulfidmalmsavfall från gruvdrift och kisaska från svavelsyratillverkning
- Nickel-kadmiumbatterier och ytbehandlingsindustri
- Glasindustri och deponerat glaskross
Kadmium är rörligt vid låga pH-värden och fälls ut tillsammans med karbonater när pH stiger. Vid försurning finns därför en risk för förhöjda kadmiumhalter. Ett lågt pH i analysen är alltså inte bara ett problem för rören – det påverkar också hur mycket kadmium som lämnar marken och hamnar i brunnen.
Vad kadmium gör i kroppen
Efsa har fastställt ett tolerabelt veckointag på 2,5 mikrogram kadmium per kilo kroppsvikt. Värdet bygger på njurpåverkan: när kadmium ansamlas i njurbarken börjar protein läcka ut i urinen, och den effekten är den känsligaste som går att mäta. Vid långvarig exponering över den nivån kopplas kadmium också till benskörhet och till hjärt- och kärlsjukdom.
Kadmium tas upp i tarmen genom samma mekanism som järn. Det betyder att den som har låg järnstatus tar upp mer kadmium från samma mängd mat och dryck. Barn, kvinnor med låga järnvärden och personer som äter mycket spannmål och rotfrukter utan att få i sig så mycket järn är därför känsligare än genomsnittet. Rökare får i sig ungefär dubbelt så mycket kadmium som icke-rökare, oavsett vad de dricker.
IARC klassar kadmium som cancerframkallande för människa, grupp 1. Den bedömningen bygger på yrkesmässig exponering genom inandning. För kadmium via mat och dryck är underlaget svagare – Efsa bedömde att sambandet mellan kadmium i livsmedel och cancerrisk är för osäkert för att lägga till grund för det tolerabla veckointaget, som i stället baseras på njurpåverkan. Att beskriva brunnsvatten med kadmium som en cancerrisk går alltså längre än vad underlaget bär.
Perspektiv på siffrorna: för de allra flesta är mat den dominerande kadmiumkällan, inte vatten. Livsmedelsverket konstaterar att livsmedel – framför allt spannmål, potatis och rotfrukter – tillsammans med rökning står för huvuddelen av exponeringen. Det gör inte brunnsvattnet oviktigt, men det förklarar varför riktvärdet är satt så lågt: dricksvattnet ska inte lägga till något ovanpå ett intag som redan ligger nära gränsen för många.
Åtgärder
Ta reda på varifrån kadmiumet kommer innan du väljer filter. Tappa ett prov på förstavattnet på morgonen, innan någon har spolat, och ett prov efter att vattnet runnit tills det är genomgående kallt. Är förstavattnet högre kommer metallen från installationen. Är båda proverna lika höga kommer den ur marken eller berget, och då hjälper ingen åtgärd på ledningssidan.
Enligt Livsmedelsverkets genomgång är korrosion i installationen en ovanlig kadmiumkälla i enskilda brunnar – naturliga och markbundna källor dominerar. Men det tar tio minuter att utesluta, och svaret avgör vilken av åtgärderna nedan som är rätt.
| Åtgärd | Så fungerar den | Passar när |
|---|---|---|
| Omvänd osmos | Membranet håller tillbaka lösta metalljoner. Renar det vatten som används till dryck och matlagning. | I praktiskt taget alla fall där halten överstiger riktvärdet. Exponeringen sker genom det du får i dig, och kadmium avdunstar inte. |
| Avsyrningsfilter | Höjer pH och alkalinitet så att vattnet blir mindre aggressivt mot rör och kopplingar. | Endast när förstavattenprovet visar högre halt än det spolade och pH är lågt. Massan förbrukas och hårdheten stiger, så den behöver fyllas på. |
| Spola innan tappning | Byter ut vatten som stått stilla i ledningarna över natten. | Samma situation som ovan, som omedelbar åtgärd medan filtret installeras. Ingen permanent lösning. |
| Ny vattentäkt eller kommunal anslutning | Byter källa i stället för att rena. | Vid halter i klass 5, 1 µg/l och över, där reningen ensam ska bära hela belastningen och marginalen blir liten. |
Helhus-RO fungerar tekniskt men är överdimensionerat här, eftersom exponeringen sker via intaget; permeatet har dessutom mycket låg alkalinitet och är aggressivt mot koppar, så det kräver efterbehandling.
Ta alltid ett nytt prov efter att en åtgärd är på plats. Ett filter som ska hålla en halt under 0,5 µg/l måste kunna visas göra det.
Vanliga frågor
Kan vattnet innehålla kadmium utan att jag märker något?
Ja. Kadmium ger varken lukt, smak, färg eller grumlighet, och halterna det handlar om är så låga att inget sinne kan uppfatta dem. Det finns inget sätt att bedöma kadmium annat än genom analys.
Min analys från några år tillbaka var godkänd. Varför är samma halt otjänlig nu?
Därför att gränsen flyttades. Före den 1 januari 2026 fick gränsvärdet 5 µg/l tillämpas; i dag gäller 0,50 µg/l enligt LIVSFS 2022:12, och Livsmedelsverkets riktvärde för enskild brunn följer samma nivå. En halt på till exempel 1,2 µg/l låg under den gamla gränsen och ligger över den nya.
Hjälper det att koka vattnet?
Nej. Kadmium är inte flyktigt och försvinner inte med ångan. När vatten kokar bort blir det som är kvar i kastrullen snarare något mer koncentrerat. Kokning är en åtgärd mot mikroorganismer, inte mot metaller.
Räcker ett vanligt kolfilter i kranen?
Nej. Aktivt kol är gjort för klor, smak, lukt och organiska ämnen, inte för lösta metalljoner. Vill du ha en punktlösning vid diskbänken är omvänd osmos den metod som faktiskt håller tillbaka kadmium.
Hänger kadmium ihop med andra värden i analysen?
Ofta. Kadmium sitter tillsammans med zink, bly och koppar i sulfidmineral, så förhöjda halter av dessa metaller kan peka mot samma källa. Lågt pH gör kadmium mer lättrörligt, och en analys med både lågt pH och mätbart kadmium är värd att titta närmare på.
Hur ofta bör jag analysera?
Livsmedelsverket rekommenderar minst vart tredje år, och oftare om det finns små barn upp till och med fem år i hushållet. Provta också när tidigare prov legat nära ett riktvärde, efter arbeten på brunnen, efter längre uppehåll i användningen och när du installerat eller bytt filter.